Live Love Laugh

Idag har varit en ganska jobbig dag, har varit lattirriterad och inte haft nagot talamod me barnen alls, tycker inte om mig sjalv dagar som denna.. Men jag vet vad det beror pa.

Jag ar skitstressad, har angest, tar ett beslut, angrar mig, funderar, vager fordelar och nackdelar, tar ett beslut, angrar mig... och sa haller det pa, min hjarna gar pa hogvarv och jag vet varken in eller ut..
Jag vet att innerst inne vill jag stanna kvar i USA 6manader till, tiden gar for snabbt just nu och jag vet att jag inte ar helt fardig har, har nagra manader kvar men tror inte det ger de resultat jag vill ha..

Jag vet ocksa varfor jag tvekar, varfor Sverige kanns som det mest logiska alternativet, men det ar mycket pa grund av radsla, radsla att forlora nagot kart, radsla att missa for stor del av mina alskades liv, radsla att jag kommer att fortsatta fly mitt liv.. Och de tva forsta av ovanstaende bryter ner mig totalt..

Inom 2 veckor ar snart 10 dagar som sedan blir inom en vecka, kan inte bara nagon ta mitt beslut at mig..

Kan inte vara lyckligare att Isabelle kommer imorgon, jag behover henne nagot sa fruktansvart just nu, hon ar en av de fa manniskor som forstar vad jag gar igenom just nu..





Alskar mina barn har nagot sa oerhort, och varje gang dom tittar pa mig, slanger sig i famnen pa mig eller ger mig en stor blot puss sa vet jag hur svart det kommer bli att lamna dem, om 5,5 manad eller om 11,5manad, men samtidigt varje dag nar jag ser dem utvecklas, lar sig nya saker, upptacker och utforskar- sa vet jag vad jag gar miste om hemma i Sverige.. Jag har redan missat halva deras liv, vill jag verkligen missa mer?

Nar M sitter i mitt kna och sjunger sanger for mig da smalter jag, speciellt nar hon sjunger denna (foraldrarna sjunger den for flickorna varje natt nar dom ska sova)

" You are my sunshine, my only sunshine. You make me happy when skies are grey
You never know dear how much I love you, so please don't take my sunshine away "