Live Love Laugh

Jag HATAR att jag tror på öden, att jag tror att det finns en mening med allas liv, att man får små ledtrådar och chanser och sen är det upp till en själv att ta vara på dessa eller fega ur och stanna i sin bekvämlighetszon..

Jag har skapat mig en ny bekvämlighets zon och det är mitt liv här, det är nu detta som är mitt "lätta liv", jag har allting jag behöver för att överleva, tak över huvudet, mat, ett jobb och vänner det kanske inte är allt jag vill ha men absolut bekvämt.  Jag behöver inte anstränga mig speciellt mycket utan mitt liv flyter på.. Precis så som det var i Sverige innan jag lämnade allt det för att prova mitt nya spännande, osäkra liv här i USA..

Nu är det istället att komma hem som skrämmer mig, var ska jag bo? var ska jag jobba? ska jag jobba eller kanske börja plugga? hur ska jag göra för att få en inkomst så fort som möjligt, fast utan att bli fast på ett jobb ala Mc Donalds (been there, done that)
Men är det inte fascinerande hur ens bekvämlighetszon helt huxflux blir något skrämmande och okänt..
Jag vill inte överdriva, jag menar jag vet att jag har mina föräldrar och vänner hemma och att dom ställer upp för mig, men det känns knappast som ett steg i rätt riktning att vara tvungen att flytta hem igen efter nästan 6år som utflugen..

Så efter att jag nu skrivit under för 9 månader till, känns det alltid underbart att få en lycko kaka? (fortune cookie)
med denna text;
 
It's time to get moving. Your spirits will lift accoringly..